Ur naturen

Tillgången till ätliga växter var begränsad till en kort växtperiod under sommar och höst.
Bär, örter, frön och rötter fick samlas in i stora mängder för att läggas upp i förråd.

Inom samiskt kosthåll betraktades några växter som mer värdefulla än andra. Dit hörde t ex kvannen, Angelica Archangelica, och tallen, Pinus sylvestris

Kvanne förekommer i Skandinaviens fjälltrakter, delar av Mellaneuropa, Sibirien och Ostasien. Att kvannen var uppskattad som nyttoväxt framgår av tidiga nordiska krönikor och lagtexter som anger att det var straffbart att beträda en kvannegård utan ägarens tillstånd liksom att plocka vildväxande kvanne på annans mark.

Man tog vara på hela växten. Stjälkarna åts i allmänhet färska men kunde också stekas lätt på glöd eller kokas i mjölk. De kunde även strimlas och torkas i solen för att sedan förvaras under vintern och ätas som en delikatess.
Kvannens blomknoppar samlades in i stora mängder, 100-150 liter per hushåll och år. De hackades i bitar och blandades i kokt renmjölk som då syrades till en yoghurt-liknande konsistens.
Bladen kunde hackas och torkas för att sedan rökas som tobak. Kvannerötter stektes på glöd eller varma stenar eller torkades uppträdda på snören eller vidjor.

Vid sidan av spåtrumman, som kunde användas som rytminstrument, har endast ett känt musikinstrument förekommit hos samerna. Det är fáddno-flöjten, tillverkad av kvannens stjälk. Klangen beskrivs som mild och ganska vemodig, påminnande om lätet hos en älgkalv.

Även tallbark hade en särställning bland de vegetabilier som tillvaratogs. Förutom C-vitamin är barken rik på kolhydrater, mineraler och fibrer.

Tallens innerbark skördades under savningsperioden i slutet av juni. Då är näringshalten hög och mängden giftiga fenoler lägre. Det var det tunna, vita skiktet mellan veden och ytterbarken man använde och det kunde torkas eller rostas för att läggas i förråd. I färsk form betraktades barken som en delikatess.

Den hittills äldsta matbarktäkten är 3000 år gammal och fanns i en trädstam som legat i en myr vid Rappasundet strax utanför Arjeplogs samhälle.

Inom hela det cirkumpolära området har björnen haft en särskild ställning. I gammal samisk folktro har man ansett björnen vara ett besjälat djur med stor kraft. Han var gudarnas budbärare och skulle behandlas med vördnad. Björnjakten och slakten var omgärdade av särskilda ceremonier och efter avslutad måltid skulle björnbenen begravas i den ordning de suttit på det levande djuret. Då blev björnens ande nöjd och skulle inte hämnas på människorna. Efter begravningen begav sig björnen till gudarna och berättade om hur människorna skött sig.

I den gamla samiska tideräkningen var det årstidsväxlingarna som bestämde livets, arbetets och tidens innehåll. Året delades upp i sommartid och vintertid. Övergången från ett halvår till ett annat kunde markeras av när björnen gick in i, respektive ut ur, idet.
Tiden för olika aktiviteter benämndes efter dessa, t ex biehtsemánno, som var tiden då man skördade tallbark. Tidsindelningen var inte helt strikt utan biehtsemánno kunde ibland motsvara juni månad, ibland juli.
Efter kristendomens införande var det nödvändigt att hålla ordning på alla sön- och helgdagar. Till sin hjälp hade samerna då en runkalender, rijbme. Den baseras på veckor och varje söndag markeras med ett kryss. Helgdagarna markeras med särskilda tecken.