Förhistorisk odling i renskötselns landskap

I forskningsprogrammet Kulturarv, landskap och identitetsprocesser i norra Fennoskandien 500-1500 e.v.t. försöker vi bryta upp gamla tankemönster, hitta nya pusselbitar och bygga en ny historia. Odlingens, renskötselns, jaktens, fiskets och handels landskap står i fokus i ett samarbete mellan arkeologer, ekologer, skoghistoriker, historiker, markkemister och ortnamnsforskare.

Nu, i programmets halvlek, kan vi presentera resultat som vänder upp och ned på gamla sanningar, inte minst när det gäller den tidiga odlingens historia.

Spår i form av pollen från sädesslag finns från 800-talet e. Kr. och framåt på flera lokaler väster om Lappmarksgränsen i landskap som betraktas som samiska. Det visar nya resultat som forskare vid Institutet för Subarktisk Landskapsforskning vid Silvermuseet i Arjeplog publicerat i den vetenskapliga tidskriften The Holocene och som beskrivs i ett kommande nummer av tidningen Populär Arkeologi.

Observationerna bildar ett mönster i både tid och rum som ifrågasätter vår tidigare bild av hur människan har nyttjat landskapet i Norrbottens inland verkligen stämmer.

”Vår tolkning är att spåren indikerar en småskalig, tillfällig odling som varit ett komplement till jakt, fiske, samlande och djurhållning” säger Greger Hörnberg, forskare vid institutet. Spåren har även funnits i tidigare studier men de har inte uppmärksammats då de inte stämmer med den gängse uppfattningen om odlingens historia i norr.
”Sädesodling har varit starkt knutet med ett kustbundet bondesamhälle och har inte förknippats med samiskt levnadssätt förrän under 1800-talet då många samer övergick till att bli småbrukare” säger Ingela Bergman, arkeolog vid Silvermuseet.

Men vi vet även att samerna använde en rad växter i sin diet och att de sådde juobmo (fjällsyra) och rovor på gamla betesvallar och därifrån är inte steget långt till att de även inkorporerat sädesslag.

”Resultaten är spännande då de visar på ett mera komplext landskapsutnyttjande tidigt i inlandet och ställer gamla uppfattningar i ett nytt ljus” avslutar Ingela Bergman.