Gå direkt till textinnehållet

Bra grannar, goda vänner

Det känns som en tjatig formulering vid det här laget, men faktum kvarstår: det har varit ett annorlunda år!

Lyckligtvis har vi kunnat leva väldigt tryggt i Arjeplog, vi har haft få kända fall av smitta. Men något som vi verkligen har fått känna av är hur olika sätt att hantera pandemin har påverkat relationen till våra grannländer. Och som en gränskommun är det oerhört trist.

Vår relation till Norge är och har alltid varit viktig och det finns det många spår av i Silvermuseets forskning och i våra arkiv. Innan staternas gränser drogs var det den öst-västliga riktningen, från kust till kust som var den naturliga vägen för utbyte av varor och tjänster. Det som i dag är gränsfjäll var dåtidens träffpunkt.

Renarna har aldrig styrts av de osynliga, människoskapta gränserna. De har haft sina betesmarker i det som i dag är två olika länder. De renskötande samerna har följt renens vandringar, och hemma var där renen hade bra bete. Det fick heta Norge eller Sverige bäst det ville, markerna hänger ändå ihop.

Svartvit bild där Inga Steggo står i öppningen till en tältkåta med högra armen höjd mot himlen. På sig har hon kolt och koltmössa i bakgrunden hänger flera renskinn.

– Inga Steggo utanför sitt hem, Mavas. Bilden tagen under andra världskriget.

Under andra världskriget var gränsbefolkningen ovärderlig för de som flydde krigen. På norska sidan fanns det lotsar som riskerade sitt eget liv för att hjälpa utsatta till gränsen. På den här sidan gränsen fanns det människor som tog emot flyktingarna, hjälpte dem med mat, kläder och husrum samt vägen vidare till tryggheten. En av många sådana hjältar var Inga Steggo, som fick Frihetsmedaljen av Kung Haakon VII ”for store fortjenester av Norges sak under krigen”.

Under första hälften av 1900-talet åkte Sivert Johansson skidor från Tollådalen i Norge hit till Arjeplog för att köpa en stuv med tyg, då det var några ören billigare här. I en pärm i arkivet dyker bilden av hans son Johan (längst t.v.) upp då han hälsar på i Långudden några år senare.

Svartvit bild där tre unga män, två med kavaj och hatt, den tredje har basker, sitter på en sten ute i vattnet. I bakgrunden snötäckt landskap, lite skog och två hus.

Handeln är fortfarande viktig. 2020, just innan pandemin fångar oss i sitt grepp, gör handlarna i Jäckvik en gigantisk satsning för att kunna svara på den ökade handeln där kunder från Norge är en av de viktigaste grupperna.

Historierna, giftermålen, bilderna, namnen – det finns så mycket som berättar om vår koppling till grannarna i väster och vår goda relation. Vi hoppas och tror att den finns kvar när pandemin släpper taget och vi åter kan leva som vanligt.

Visste ni förresten att Norge heter Vuodna (fjord) på pitesamiska, och att Vuonatj(viken) översatt till svenska blir ”lilla Norge”?

Svartvit bild av ett timrat boningshus där en sjö syns nedanför. Till höger om huset ett staket och två mindre timrade byggnader.

-Vuonatjviken